Högfjällshotellet-Östfjällsstugan-Tandådalen-Lindalensbod-Vålbrändan-Mellanstugan-Hemfjällstuga-Högfjällshotellet

Choose your language.

På onsdagen hade jag tänkt mig att åka norr om Högfjällshotellet. Vädret var osäkert, men prognosen på morgonen var att det skulle vara molnigt.
Därför tänkte jag att jag skulle ta en kortare tur.
Vid stugan var temperaturen -7.

Jag tog bilen till parkeringen vid Högfjällshotellet, men där var det betydligt kallare, -9 grader och dessutom blåste det ganska hårt. Så redan på parkeringen tog jag på övedragsbyxor, dubbla handskar och varmare mössa. Jag började vid porten mot Kungsleden och satte riktning mot Östfjällsstugan. Det var grått och vägen gick svagt uppåt. Efter 4 km var jag framme.

Sedan tog jag riktning mot Tandådalen, skulle ta andra till höger mot Läderdalsfjället. Och kan man tänka sig, där fanns det spår. Leden skulle gå mellan två fjälltoppar. När jag kom till andra avfarten så såg det inte ut att leden skulle gå mellan fjälltopparna och det fanns heller inget spår. Så då var det bara att fortsätta mot Tandådalen.
Det var ett lätt val, inte mist med tanke på att himlen var blå ovanför Tandådalen. Tanken just då var att försöka ta sig på samma sida av vägen t o m Hundfjället. Men det gick inte. Plötsligt slutade leden i ett stugområd. Det var bara av med skidorna och gå till vägen. Och kan tänka sig, jag var i Östra Tadodalen. Det känns dom att man måste ändra på ordspråket. Alla vägar leder inte till Rom utan till Östra Tandådalen, i alla fall i Sälen.
Nu var vädret riktigt hyfsat. Visserligen kallt, men soligt. Så kanske Västra Kalven runt och sedan till Högfjällshotellet. Men först tog jag av mig alla "jättekalltväderkläderna". Under tiden tittade Tengo på hundspannet. Hundarna förde ett väldans liv, ylade och skällde. Tengo var full av förvåning. Kan hundar beter sig så här?
Nej, det får de inte!

För omväxlings skull skulle vi åka åt andra hållet, moturs, dvs mot Tandådalen. Det gick riktigt bra fast det var ovanligt mycket folk så jag satte fast Tengo. Inte roligt att hela tiden höra dessa amatörpoliser. Hundar skall vara kopplade.

Lagom till lunchen kom vi till Lindalensbod. Mycket folk, men det fanns en lite avsides plats för oss. Det var våffeldagen så jag tänkte, någonstans får man väl köpa våffla, dagen till ära.

Ganska omgående kom en äldre kvinna och frågade om Tengo var en pincher och berättade att hon hade en likadan, fast tik. Vi pratade en bra stund.
Sedan åt jag min macka och gav Tengo hans luch. Vanligtvis brukar han inte äta lunch, men jag tänkte om han får jobba så mycket så måste han äta.
En äldre man frågade om Tengo var en pincher och så var debatten igång. Det visade sig att han hade stuga på Hemfjälstangen och kände Sälen väl. Därför passade jag på att fråga om tips på vilka områden som var fina och berättade om gårdagens färd mot Vålbrändan och den dåliga vägen där.
Han menade att man skall åka på skoterleden där.

Sedan fick jag även tips om ett område bortom Hundfjället.
Han åkte iväg och lunchen var uppäten. Så vart skall vi nu? Den gamla vanliga vägen?

Ärligt sagt var jag lite sugen att åka till Mellanstugan och framförallt stugan vid Storfjällsgraven. Där skulle våfflan sitta fint, tänkte jag.

Sagt och gjort, jag vallade skidorna, och så gav vi oss av mot Vålbrändan. Det gick mycket bättre än igår antagligen eftersom det var kallare, men vägen var lika dålig.

Från Vålbrändan tog vi den långa vägen, ca 10 km, mot Mellanstugan. Först åkte vi på skoterleden och det gick mycket lättare, men sedan svängde skoterleden mot Högfjällshotellet och då hamnade jag i alla fall på den dåliga och smala vägen. Efteråt kunde jag se att jag skulle tagit en annan skoterled vid Vålbrändan. Inget att göra, bara kämpa på. Det var uppåt och leden var riktigt dålig, men det var i alla fall härligt väder. Området måste vara ett av de lugnaste i Sälen. Men det tog på krafterna. Stigningen där är på 400 höjdmeter. Vi stannade flera gånger. Även Tengo började bli trött och lunkade efter mig. Farten var sannerligen inte hög.

Vi kom till Mellanstugan som inte var någon servering utan bara en övernattning- och räddningsstuga. Jag frestade mig själv med resten av mitt glühwein och torra kläder och så fortsatte vi mot stugan vid Storfjällsgraven. Men kan ni tänka er, solen började skymmas av moln. Min dröm att sitta på den stora terassen och avnjuta våffla slogs i kras.

Och så plötsligt kom vi till Hemfjällstugan. Då var det ytterligare 3 km till stugan vid Storfjällsgraven och ingen sol. Det avgjorde, kaffe i Hemfjällstuga och den Sachertårtbit som jag hade med mig hemifrån. Men bara om både jag och Tengo fick sitta inne i värmen. Och det fick vi.

Varmt och skönt hade vi det. Vi hoppade över Storfjällsgraven och körde raka vägen mot Högfjällshotellet. Först väldigt mycket uppåt, men sedan susade vi ner.
Efter nästan sju timmar och nära fyra mil var vi vid bilen. Jag bara slängde in ryggsäcken med alla kläder och så åkte vi hem.

Tengo var så trött att han inte ville stiga ur bilen. Nu ligger han på sin fäll och sover. Tänk om man skulle klara av den mindfullnessen. Själv ligger jag i soffan och skriver det här.

En härlig dag på fjället var det i alla fall.

Turen kan rekomenderas men det är jobbigt från Vålbrändan mot Mellanstugan. Vid Vålbrändan skall man ta den skoterled som finns efter Vålbrändan. Jag tog den som finns innan Vålbrändan. Det var fel. Sedan kommer man inte från stigningen, 400 höjdmeter är ganska mycket.